GRANNFEJDEN

Det här har varit den stessigaste jobbdagen på länge. Kallas det omvårdnad när man inte hinner prata med pensionärerna? NEJ. Har sprungit som en idiot idag och fick jobba över en dryg halvtimme, men det gör inte så mycket eftersom det är övertid och räknas som kvall. Inte mig emot.
Jag och Fia har lagat god mat och nu håller jag på att prova ett nytt recept på en kladdkaka med kolafudge och apelsin. Jag blir stolt om jag lyckas.
Ska väl köra hem henne lite senare, sen blir det bara slappt framför tv:n innan det är läggdags.
Upp och jobba i morgon som vanligt, dock får vi hoppas på en lugnare dag och ingen utevistelse med en negativ, bitter kärring som inte kan köpa gurka från Spanien. Det är inte direkt vad jag behöver, om jag säger så.

Min granne kom förbi när jag på Tempo och Fia var ensam i lägenheten. En sliten alkis med rökpipa så det skrek om det. Jag kom precis upp när hon stod vid min dörr, trodde jag skulle skita på mig för ett ögonblick. Hon stank sprit. Men ynkliga som dom ändå är sånna där stackare så ville hon bara höra om grannen bredvid mig hade "sagt nånting dumt om henne". Fia såg vettskrämd ut, men jag sansade både henne och tanten och när hon hade försvunnit upp till sig gick vi in och skrattade åt händelsen. Lite komiskt ändå...

Jag gruvar mig inför kvällen och natten. Usch vad trökit det är när alla tankar pluppar upp en efter en. Varför gjorde jag si? Varför sa jag så? Vad hade jag kunnat göra bättre om jag kämpade ännu mer? Åh, det tar fan knäcken alltså, istället för att acceptera läget och försöka göra nåt åt det, försöka hitta tillbaka till mig själv.
Men jag har så jävla svårt att acceptera, att ta in det och bearbeta. Jag bryr mig om dig så jävla mycket. Skratta tillsammans, göra dom saker som bara vi kunnat göra, flumma runt och kasta disktrasor och strumpr hejvilt, sjojslåss, bara vara oss själva tillsammans och känna den där extra gnistran, som i alla fall jag har känt. När man också inser vad man har förlorat, som man aldrig mer kommer att ha. Att man kommer sakna det. Allt bara rundar mig som att jag inte förstått vad som har hänt, att det inte längre är vi. Tanken att aldrig mer umgås, att inte kunna umgås som vänner skrämmer mig. Det gör så in i helvete ont, allt gör så jävla ont och önskar bara nån kunde ta bort smärtan.

Nu ska jag glo på Outsiders!
HEJ.